Sammanfattning

Fortsättning på historien - Yhteisen historian jatko

En rapport från firandet av märkesåret 1809 i Stockholm den 17 mars 2009,
gjord av Inger Jägerhorn på uppdrag av Märkesårets svenska exekutivgrupp.
Författaren svarar för innehållet

Ska märkesåret 1809 förbli en uppvisning i vältalighet och ömsesidiga vänskapsbetygelser?
eller vågar Sverige och Finland ta ett steg vidare, från den gemensamma historia som avslutades för tvåhundra år sedan, till en ny öppenhet på områden – forskningens och innovationernas? Konkreta beslut i de båda ländernas regeringar kommer att ge svaret.

Trots globaliseringen av näringslivet och av det politiska beslutsfattandet, så befinner sig nämligen
forskning och innovationsverksamheten i vissa avseenden ännu bakom nationella och välbevakade skrankor.

En nystart kan komma vid historiens första gemensamma regeringssammanträde mellan Finlands och Sveriges regeringar i Tavastehus den 14 maj 2009. Förutsättningarna har skapats genom ett inspel som gjordes när märkesåret firades i Stockholms Stadshus den 17 mars.

Blå hallen var välfylld när de båda ländernas högsta politiska ledning med statsministrarna i spetsen, i närvaro
av DD.MM Konungen och Drottningen samt H.K.H Kronprinsessan, mötte en elit från näringsliv, forskning och förvaltning i Finland och Sverige.

Och frågan ställdes: var står vi i dag? Kan vi bygga en ny gemensam historia på nya områden, en ny grund?
Vad kan de båda länderna göra tillsammans i de europeiska och globala sammanhangen?

Förberedelserna

Omorgsfulla förberedelser är de goda resultatens moder. Förberedelserna inför evenemanget i
Stockholms Stadshus och, i förlängningen, det gemensamma regeringssammanträdet i Tavastehus har pågått
under flera månader. Inom regeringskanslierna har tre områden lyfts fram som grund för diskussioner och
kanske gemensamma positioner vid det kommande regeringsmötet, nämligen globalisering, europasamarbete
och finanskris.

Parallellt med detta har sedan ett halvår tillbaka drivits en bottom-up-process med avstamp i forskarvärlden och inom det industriella området, där över tvåhundra personer deltagit för att pröva förutsättningarna för ett fördjupat forsknings- och innovationssamarbete. I Stockholms Stadshus verlämnades resultatet till politikerna för begrundan och avgörande.

Sverige och Finland är båda internationellt sett stora i innovationspolitik och forskning. Men på många håll
finns en övertygelse om att de båda länderna i samarbete kunde lämna ett ännu djupare avtryck och bli en starkare röst i både Europa och världen, inte minst därför att många vädrar bekymmer för det europeiska projektet på forskningsområdet.

Man kan se tecken på ökad nationalism men också på en ökad regionalisering av EU. Därför kunde ett svensktfinländskt initiativ bli en murbräcka i en utveckling som ändå kommer förr eller senare, anser två av eldsjälarna i den process som dragit samarbetsprojektet, de båda ordförandena i ländernas exekutivkommittéer Per Unckel och Risto Volanen.

Globaliseringen

Naturligt nog var det dock de stora politiska omvärldsfrågorna som fick största utrymmet på scenen i
Stockholms Stadshus. Var kan länderna hitta gemensamma positioner och samarbeta mera aktivt?

– Förutsättningarna finns onekligen. Men världen är i gungning. Globaliseringen har på några decennier
förändrat varje vrå av världen, sa utrikesminister Carl Bildt, ordförande för den svenska nationalkommittén för Märkesåret 1809, i sitt inledningsanförande.

Han var av den bestämda uppfattningen att den nära integrationen är ännu mer betydelsefull än integrationen med fjärran länder. Kanske har vi glömt dess ekonomiska och politiska fördelar?

Stockholms finansborgarråd Sten Nordin formulerade samma tanke i sitt välkomsttal:

– Vi bor på samma gata i den globala byn.
Många påpekade globaliseringens risker också för Sverige och Finland.
– Våra länder är särskilt sårbara för bakslag i globaliseringen, sa Finlands banks chefdirektör Erkki Liikanen,
eftersom vi är så öppna exportländer.
Rautaruukkis koncernchef Sakari Tamminen specificerade med att länderna rör sig i globala men små och smala segment. Investors ordförande Jacob Wallenberg ansåg att Sverige och Finland har varit globaliseringens stora vinnare men varnade för stora utmaningar när det gäller framtida riskkapital, utbildningsnivå, klimatförändringar och långsiktig energiförsörjning.
– Dags för gemensam sisu, sa Wallenberg, utan att utveckla detta närmare.
När de två statsministrarna Fredrik Reinfeldt och Matti Vanhanen äntrade podiet stod det snabbt klart hur
utomordentligt nära de står varandra.

– Vi träffas oupphörligt, konstaterade Reinfeldt.
– Det är inte storleken eller styrkan som avgör länders framgång, utan kunnande och utbildning, sa Vanhanen,
som i Finland lett den nationella kommittén för märkesåret. Våra problem är gemensamma. En åldrad befolkning medan de flesta andra länder får en allt yngre befolkning. Människor i övriga världen som gör samma saker som vi - men mycket billigare.
Vanhanen poängterade att klimatförändringarna utgör ett av de viktigaste potentiella samarbetsområdena för Sverige och Finland europasamarbetet

Höstens EU-ordförande Reinfeldt fick av samtalsledarna Margit Silberstein och Hannu Olkinuora frågan
om inte finanskrisen lett till större splittring inom EU. Reinfeldt sade sig tro på fördjupat EU-samarbete trots
allt, men varnade för att världen kan få se en utveckling bort från demokratin. Han sa sig också vara tyngd av hur djup nedgången i ekonomin ser ut att bli. Som exempel på samarbete i finanskrisens skugga nämnde han de gemensamma nordiska hjälpinsatserna till Island och Lettland.

Finlands statsminister ansåg att man inom EU i dag bedriver mera samarbete än vad EUs grundfördrag egentligen förutsätter.
-Men krisen prövar oss alla och kommer att kräva solidaritet och kamp mot protektionism. Bäst har de länder klarat sig som vågat öppna sina gränser.

Finland ger sitt fulla stöd till Sverige som EU:s ordförandeland, underströk Vanhanen vidare, liksom allt stöd
till de globala klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december.

Finans- och klimatkriserna

Härmed Halkade diskussionen över till klimat- och finanskriserna. Reinfeldt får tampas med att leda ett allt
mer splittrat EU när det nya klimatavtalet ska slutförhandlas i Köpenhamn och han underströk tre förut-sättningar: EU måste hålla ihop. Frågan om finansieringen av klimatåtgärder i tredje världen måste lösas. Och USA och Kina måste finna varandra – sedan kommer alla andra efter.

– Men jag är fortfarande osäker på var president Obama och den amerikanska administrationen egentligen befinner sig, sa Reinfeldt.
Resten av världen vill ha betalt, konstaterade den svenske statsministern vidare, och det är fortfarande oklart varifrån pengarna ska komma. Många länder inom EU har långa invändningar. Ett litet hopp ligger enligt Reinfeldt i att konjunkturen efter år 2012 (när det nu gällande Kyoto-protokollet går ut) är bättre än i dag.

– Även de globala företagen vänder i dag hem till sina nationella kreditmarknader och ber om hjälp, sa Reinfeldt, som sade sig se hur två synsätt krockar inom EU - att rädda företagen eller hjälpa de anställda med omställningen.
Som känt håller han på det senare. Sampos koncernchef Björn Wahlroos såg generellt staten mera som ett hot än en möjlighet medan Rautaruukkis koncernchef Sakari Tamminen tyckte att ett trepartssamarbete – mellan företag, universitet och statlig finansiering – kan ge resultat om forskningen drivs av företagens behov.

Jacob Wallenberg konstaterade att man i Sverige är djupt avundsjuk på det nära finländska umgänget mellan företag och politiker. Och han tyckte att man talar för lite om det samarbete som faktiskt redan existerar.

Självklart berördes också frågan om euron som valuta, speciellt i diskussionen mellan de båda riksbankscheferna Stefan Ingves och Erkki Liikanen, en diskussion som dock inte gav så mycket nytt. Liikanen konstaterade att under de tvåhundra år som gått sedan skilsmässan mellan Sverige och Finland har Finland haft fyra olika valutor (krona, rubel, mark och euro).

– Och vi har hela tiden varit nöjda.
Trots olika vägval är länderna i dag mera finansiellt integrerade än någonsin, konstaterade Stefan Ingves. Och
integrationen fortsätter. En färsk EU-rapport (de Larosière) har föreslagit en framtida europeisk struktur för
finanstillsyn, där alla nationella myndigheter deltar – och möjligen ger upp ett visst mått av nationell suveränitet.

Forskningssprånget

Samstämmigheten må vara stor mellan Sverige och Finland i synen på globalisering, europapolitik och
finanskris. Och gemensamma positioner kan onekligen ha betydelse på världsscenen. Men Märkesårets
ambitioner går längre än så. Idéer finns om att skapa en process som kan leva vidare många år efter det nationsflaggorna halats i Stadshuset – i vissa fall under förutsättning att regeringarna sätter ned foten vid Tavastehusmötet.

Manegen är krattad. En grupp på mellan två- och trehundra oberoende finska och svenska forskare och
förvaltningsrepresentanter hade på nationalkommittéernas uppdrag tagit fram en rad utvecklingsförslag inför
evenemanget i Stadshuset. ”Bottom-up-processen” startade nationellt, men sedan möttes parterna och såg var det fanns överensstämmelser i synpunkter och önskemål.

Nu föreligger en gemensam önskelista, en ”Executive Summary”, som föreslår gemensam forskning och
innovation inom tre områden: den nordiska välfärdsmodellens framtid, gemensam utveckling av universitetssystemet och finansiering av forskningen samt slutligen upprättandet av ett innovationssystem i världsklass.

– Inga andra länder i Europa satsar så mycket på framtiden, det vill säga forskningen, som Sverige och Finland. Ju mer vi knyts samman, desto större är våra möjligheter. Men det kräver öppenhet för integration, samarbete och innovation, sa utrikesminister Bildt.
– Det krävs investeringar i forskningens infrastruktur, konstaterade Fredrik Reinfeldt, och undrade vad nästa
kapitel i samarbetet ska handla om.
Svaret finns kanske i det papper som de båda ländernas regeringar nu ska ta ställning till.

– Alla har sina strategier. Men de som vinner är de som förverkligar strategierna, sa insiktsfullt Finlands förre
statsminister Esko Aho, numera Nokia-direktör.
Han varnade för att äta upp ”sättpotatisen”, den som ska användas för nästa års skörd. Det är ingen slump att Sverige och Finland blev ledande i IT-teknologi, ansåg Aho. Men nu väntar nya utmaningar inom miljö, välfärd och hälsovård. Om olika kompetenser möts (akademisk forskning, företag och politiker) så får vi bättre resultat. Finlandsfödda Tuula Teeri, prorektor vid KTH i Stockholm, hade ett recept som löd: Garantera långsiktig stabil finansiering och identifiera våra allra bästa forskare – och använd internationella experter vid utvärderingen för att garantera att man klarar internationell konkurrens. Snart kommer hela Europa att vara öppet för forskarna. Då måste vi samarbeta för att forskarna ska vilja arbeta i Sverige och Finland.

EU-kommissionens grönbok från 2007 har ringat in vilka kärnelement som krävs i den europeiska forskningssfären (ERA), tankar som både Sverige och Finland anslutit sig till – utan att de europeiska förslagen egentligen fått någon genomslagskraft hos oss.

Välfärden

Efter en lång och framgångsrik period för den nordiska modellen knakar det nu i välfärdsbygget.

- Kan den nordiska välfärdsmodellen överleva, frågade samtalsledarna Margit Silberstein och Hannu Olkinuora av de båda statsministrarna.
– Modellen har sina risker, medgav Vanhanen. Den är inte statisk utan måste hela tiden förnyas. Nu måste vi inspirera människor att arbeta.

I ”framtidspapperet” till de två regeringarna framhålls att det nu behövs en vetenskaplig bas för att upprätthålla
ett uthålligt nordiskt samhälle. Rapporten hamrar fram utgångspunkterna. Den nordiska modellen är i fara.
Vi har en åldrande befolkning. Vi ser ett paradigmskifte i vår klassiska flaggskeppsindustri. Globaliseringen har lett till förändrade sociala strukturer.

Därför har just den nordiska välfärden valts till det första av de gemensamma forskningsområden som föreslagits och som de svenska och finska regeringarna ska ta ställning till i maj. Landshövding Per Unckel citerade Financial Times som hävdat att den nordiska modellen är ett exempel i nuvarande kris. Men också Unckel konstaterade att det inte är någon ”färdig” modell, och att detta är både en styrka och en svaghet.

På förslag finns ett fyraårigt gemensamt forskningsprogram.på detta område, med högnivåforskning och koordinerade tankesmedjor, var och en bestående av 10-15 forskare och policyexperter med olika vetenskaplig och professionell bakgrund. Det är tänkt att de nationella forskningsråden ska svara för drift och ledning av programmen.

Universiteten

Förslagen i rapporten borrar sig också in i själva forskningsstrukturen. Om korsbefruktning mellan
samhälle och forskning talas det mycket överallt i världen. Hittills har det varit mycket prat och lite verkstad.
Liksom andra universitet i Europa underskattar också de svenska och finländska den potentiella nyttan av att dela kunskap med relationerna till ekonomi och samhälle, konstateras bistert i rapporten.

De svensk-finländska samarbetsförslagen är onekligen mainstream i den europeiska debatten i dag, påpekade
professor Marja Makarow från European Science Foundation vid förmiddagens forskarseminarium. En tredjedel av alla europeiska universitet diskuterar detta. För universiteten kan detta bli den största reformen på niohundra år. Men det mesta är ännu på diskussionsstadiet. Här finns en chans för Finland och Sverige att vara spjutspetsar och utveckla sina universitets spetskompetens. Det är inte så smart att, som i dag, 90 procent av universiteten alla har som mål att vara bäst på i stort sett precis samma områden!

Utmaningen ligger alltså i att skapa en strategisk arbetsfördelning mellan universiteten i kombination med ett
innovativt ledarskap och en bättre fungerande organisation.

Direktör Per Koch från Norges forskningsråd ansåg att universiteten har en seg motvilja mot att fatta strategiska beslut, och att det inte finns någon klar idé om hur forskning interagerar med innovation och utbildning. Det tenderar vara antalet publikationer som ligger till grund för en forskares karriär, inte samarbete och kvalitet, hävdade Koch, och undrade efter denna salva vad forskarna har att säga till exempel om bilindustrins kris i Sverige, eller hur de ser på att Finland är så totalt beroende av ett enda företag. Vilket strategiskt tänkande finns om Nokia försvinner, som i dag dessutom står för hälften av företagens totala investeringar i FoU i Finland, frågade Koch.

Innovationssystemen

Ett tredje avsnitt i den gemensamma forskningsrapporten handlar om innovationer. Hur åstadkomma ett
system i världsklass och hur göra det i samarbete?

En händelse som ser ut som en tanke är att både Sveriges och Finlands regeringar samtidigt, men oberoende av varandra gjorde inrikespolitiska utspel på detta område. I oktober 2008 kom både den svenska regeringens forsknings- och innovationsproposition med den största satsningen någonsin på forskning, och Finlands regerings meddelande till riksdagen om landets nationella innovationsstrategi, där reformer efterlystes.

Kungstanken hos båda regeringarna är ”konsumentdrivna” innovationer, en tanke som nu sytts ihop i
märkesårets förslag till samarbete. Fyra vägar föreslås, symptomatiskt kanske med engelskt språkbruk.

Living labs innebär att öppna innovationsmiljöer i full och realistisk skala för verkliga slutanvändare av
produkter och tjänster.

Lead markets är att använda länderna som test- eller pilotmarknader för nya produkter, där policyn måste
stödas av lagstiftning, offentlig upphandling, standardisering, märkning och certifiering. Här ska en gemensam
djupstudie ge vidare belysning av sex områden som EU utvalt, för att identifiera möjligheterna att skapa sådana testmarknader.

Embedded systems for process industries innebär att se hur processer som baserar sig på ländernas råvaruresurser kan utvecklas vidare. Det här är ett samarbete utanför regeringarnas räckvidd. Här samarbetar företagen direkt med forskare, för att stärka sin internationella konkurrenskraft.

Innovation policy learning vill aktivera de ministrar som är ansvariga för innovationspolitiken i respektive
länder att utveckla samarbetet inom denna sektor.

Pengarna

Hannu Olkinuora ställde i Stockholms Stadshus den direkta frågan: Är det en god idé att öppna upp
forskningsfonderna mellan länderna?

Matti Vanhanen konstaterade att tanken är släkt med det nordiska toppforskningsinitiativet från statsministrarnas möte vid Riksgränsen 2008. Båda initiativen har två goda sidor – att ta en bit i taget och att understryka kvalitetsaspekten, ”excellence”, i forskningen. Något som Fredrik Reinfeldt hakade på genom att påminna om ESS i Lund, det jättelika och resursslukande fusionsprojektet. Sverige ser gärna samverkande resurser för att nå upp till USA-nivå. Också universitetskansler Anders Flodström tryckte på detta – nu har vi en chans att skapa ett viktigt vetenskapligt centrum i Norden.

Största delen av forskningspengarna både i Finland och Sverige kommer från företagssektorn. Den står
utanför politiska beslut. Möjligheten ligger i att öppna upp ”public funding”, de offentligt finansierade forskningsfonderna. I själva verket innebär det bara att gå före i en process som redan inletts inom EU,
konstaterade Per Unckel. De fonder som i första hand kommer i fråga är i Sverige Vetenskapsrådet,Forskningsrådet för Arbetsliv och socialvetenskap (FAS), forskningsrådet för forskning om miljö, areella näringar och samhällsbyggnad ( FORMAS) och VINNOVA, i Finland Finlands Akademi och Tekes.

Esko Aho underströk att vi inte ska vara nöjda med att få ”vår” andel. Sverige och Finland satsar så mycket själva på forskning – då bör vi också få mera av EU i forskningspengar.

Öppenheten

Per Unckel liksom Risto Volanen underströk forskningsinitiativets inkluderande karaktär – det kan på ett
naturligt sätt fogas in i det nordiska samarbetet liksom i samarbetet runt Östersjön och med de baltiska länderna.

Vid förmiddagens seminarium framhävde professor Lena Gustafsson från Vinnova vikten av att inte
isolera arbetet från Norden eller resten av världen, medan professor Fotis C. Kafatos från Imperial College i
London, även ordförande för det europeiska forskningrådet (ERC), ansåg att EU behöver den nordiska regionen som ett exempel.

– Universiteten är till för världen, inte för en speciell region eller ett speciellt land, sa Kafatos, förmodligen inte
omedveten om den ständiga konkurrensen mellan universiteten också inom samma land.

Reflexioner

Blir det då hårdare kon kurrens när svenska och finländska forskare tampas om samma forskningspengar?
Naturligtvis, och det är en av de uttryckliga avsikterna med förslagen. Att det väcker en viss oro på sina håll är naturligt. Den självklara egoistiska fråga som många forskare ställer är: What’s in it for me? Är det bra för mig att konkurrera med forskarna också i grannlandet? Fonderna har sina egna dubier: Ska vi verkligen dela med oss av ”våra” forskningspengar? Men som någon konstaterade i kaffepausen under forskningsseminariet: Vill man höja ambitionerna och nivån så är just en ökad konkurrens det bästa receptet. Det är framför allt de svaga forskarna som har anledning att känna oro.
– Vi måste bygga ut våra institutioner för ett globalt samarbete, sa Carl Bildt och pekade på politikens samlade möjligheter att påverka framtiden. Ju mer vi knyter samman våra resurser, desto större är våra möjligheter. Men det kräver öppenhet för integration, samarbete och innovation.
En representant för näringslivet med ett långt perspektiv suckade dock lite luttrat:
- Vi diskuterade exakt samma frågor på 1990-talet, ja redan på 1980-talet. Men det blev aldrig någonting….
Esko Aho var mera kamplysten och manade till handling:
– Visioner utan förverkligande är inte bättre än hallucinationer.
Statsminister Vanhanen gick på en försiktig linje och sa att rapporten har satt i gång en intensiv diskussion.
Den går nu till politisk utvärdering.
- Ännu finns inga bärande slutsatser, sa Vanhanen, men beredningen fortsätter.
Det tycktes dock råda allmän enighet under dagens kombination av fest och högnivåseminarium om att det
behövs en diskussion om vad den nordiska modellen egentligen innebär. Forskningsarbetet kan förena Finland och Sverige och så småningom även Norden eftersom länderna lider av volymbrist och borde fokusera mera i sitt arbete på forskningens område. Idén om en ”efterfrågebaserad” forskning är ingenting som huvudsakligen avgörs inom regeringarna. Mycket sker i samverkan mellan forskare, som kanske inte alltid finns i universitetsvärlden, och näringsliv där de största orskningsbudgeterna finns. Men att öppna upp de offentliga fonderna kräver beslut av regeringoch avav riksdag. Situationen påminner kanske något om det historiska ögonblick när Finlands lantdag skulle införa allmän och lika rösträtt år 1907. Plötsligt insåg man att diskussionen borde gälla full rösträtt och valbarhet även för kvinnor, något som ännu inte hade införts någonstans i världen. Det fanns stor tvekan inför ett sådant språng. Varför skulle lilla Finland, ännu inte ens självständigt, gå i spetsen för något så revolutionerande? Då slog någon näven i bordet
och sa: Varför skulle vi inte för en gångs skull kunna vara först? Och så blev det. Forskningssprånget är på väg inom EU, förr eller senare. Vågar Sverige och Finland vara först? Om kanske tio, femton år kan vi i så fall se resultaten.

Inger Jägerhorn
Mars 2009