Esko Ahos tal

Esko Aho
Framtidskonferensen
Stockholm 17.3.2009

Dagens globala ekonomiska kris är inte en helt ny upplevelse för Finland och Sverige. Det rådande världsomspännande ekonomiska nödläget uppvisar många likheter i synnerhet med orsakerna till och konsekvenserna av den ekonomiska recessionen i Finland i början av 1990-talet.

Kan vi lära oss någonting av erfarenheterna från nittiotalet? I detta sammanhang vill jag lyfta fram en enda viktig slutsats: en ekonomisk kris är alltid samtidigt ett stort hot och en möjlighet. De som lyckas ta till vara den möjlighet som krisen erbjuder att förnya sig och åstadkomma någonting nytt, kommer att gå segrande ut ur den – som nationer, företag och individer.

Uppgiften är inte lätt. Mitt uppe i en kris faller det sig naturligt att fokusera på och ägna energi åt att bevara det gamla. Hotbilderna får företagen, individerna och samhället att försvara det gamla.

En annan stor fara lurar i det att vi i nödens stund börjar äta av sättpotatisen. I ett ekonomiskt nödläge händer det lätt att dagens behov åsidosätter framtidens krav.

Den tredje utmaningen består i att förstå de strukturella orsakerna till problemen. Kriser bottnar aldrig uteslutande i ekonomins naturliga cykliska karaktär eller en slumpmässig avmattning i viljan att konsumera och investera. Under diskussionerna inför presidentvalet i USA år 1992 föddes ett odödligt slagord: “It’s economy, stupid.” I dag borde man egentligen säga “It’s real economy, stupid”.

Mot den bakgrunden kan temat för vår konferens knappast vara mera träffande. Nycklarna till vår framtid finns i vetenskap, teknologi och innovationer. Ur dem kan vi ösa ingredienser för global konkurrenskraft på lång sikt.

Det är inget nytt eller märkvärdigt i detta. Samma doktrin dominerar nästan överallt i världen, men den avgörande skillnaden är vem som lyckas omsätta tankarna i handlingar. Vinnare är de som handlar.

Hur kommer det sig att de nordiska samhällena har klarat sig så bra under de senaste årtiondena? Vanligen utpekas den nordiska välfärdsmodellen som den viktigaste förklaringen. Jag anser emellertid att det i högre grad handlar om våra egenskaper än om själva samhällsmodellen.

De nordiska länderna lyckades effektivare än andra omvandla agrarsamhällets strukturer och handlingsmönster så att de kom att lämpa sig för den industriella världen. Välfärdssamhället med dess utbildningsmöjligheter, hälso- och sjukvård, sociala trygghet och samhällsservice kunde på ett förträffligt sätt möta de behov som den industriella utvecklingen framkallade.

Nycklarna till framgång finns i den nordiska kulturen bästa drag: samarbete på lika grunder, flexibilitet och systematiskhet. Vi menar verkligen det vi säger och med gemensamma krafter försöker vi också infria våra löften.

Det råder inte heller någon tvekan om att vi har lyckats med våra första steg i riktning mot ett samhälle som bygger på kunskap och kunnande. Våra framgångar har garanterats genom långsiktiga satsningar på utbildning, genom investeringar i forskning och produktutveckling, vilka är omfattande med tanke på samhällsekonomiernas storlek, och genom en modig inriktning på den globala marknaden.

Fortsättningen kommer att inrymma radikalt större utmaningar. Det räcker inte med att vi är beredda att göra samma saker i större skala. I dagens globala kris krymper de gamla relativa konkurrensfördelarna i snabb takt. Vi måste kunna ersätta dem med nya.

Partnerskap är en möjlighet. Varför måste Finland och Sverige undersöka, upptäcka, uppfinna och vidareutveckla samma saker på skilda håll? I synnerhet inom grundforskningen skulle det löna sig att sammanföra krafterna. Summan av ett plus ett blir betydligt mer än två när man modigt kombinerar investeringar i utrustning och immateriella resurser. På så sätt kan vi åstadkomma mer, och någonting som är högklassigare och internationellt sett attraktivare.

En annan viktig samarbetsmöjlighet finns i utnyttjandet av europeiska och internationella forskningsresurser. På den punkten behövs ett betydligt ambitiösare och mera engagerat grepp på bägge sidor om Bottenviken.

Jag förespråkar idén om att analysera den nordiska samhällsmodellen, men inte med utgångspunkt i det förgångna, utan med sikte på framtida utmaningar. Det gäller att ställa följande fråga: Finns det något sådant i våra samhällsstrukturer, handlingsmodeller och värderingar som ger oss en relativ fördel när det gäller att möta den framtid vi har i sikte? Det kan i och för sig vara intressant att föra en akademisk diskussion om huruvida det nordiska sättet att agera har gett hållbarare, rättvisare eller högklassigare resultat än andra sätt, men en sådan diskussion är inte till någon särskild nytta när det gäller att bygga framtiden.

Jag ser att vi står inför tre stora globala utmaningar.

En hållbar ekonomisk tillväxt baserar sig alltid och överallt i sista hand på produktivitet. Dagens kris innebär samtidigt bankrutt för en ekonomisk modell som baserar sig på ett växande kapitalutbud och som har konsumtionen som motor. Inom ekonomin gäller det att på nytt fästa blicken på produktiviteten.

En hållbar välfärd kan inte bestå utan omfattande satsningar på miljön. Grön teknologi kan i bästa fall bli ett lokomotiv för tillväxt och utveckling i vår egen tid. Det är också första gången som satsningarna på alternativ energi tycks ske vid rätt tidpunkt. De behövs ju som mest när priserna på fossila bränslen är låga.

Den tredje utmaningen gäller produktion av kunskap och kunnande. Här har de nordiska länderna en gedigen tradition. Samtidigt lever vi också under förhållanden som präglas av en växande global konkurrens när det gäller kunskap och kunnande. Altius, citius, fortius – snabbare, högre, starkare står som ledstjärna inom idrotten. Det mottot bör tas som rättesnöre också inom utbildningen och forskningen, vilket dessvärre inte kommer att vara någon lätt uppgift.

Nyckelorden för vår framtid är produktivitet, gröna värderingar och spetskunskaper. Hur kan Finland och Sverige uppnå relativa konkurrensfördelar i fråga om dem?

Svaret finns i vår samhällsmodell – eller kanske snarare i egenskaperna hos våra samhällen. Vi har små och smidiga samhällen med en välutbildad och kunnig befolkning, vilket ger oss alla möjligheter att bli föregångare i världen när det gäller att åstadkomma systemiska förändringar.

De största framtida möjligheterna erbjuds sådana samhällen som mest effektivt lyckas få vetenskapliga och teknologiska rön att gagna privat företagsverksamhet och produktionen av offentlig service.

Största delen av våra problem är sådana att de inte kan lösas enbart med kunnande och teknologi. Men de kan inte heller lösas utan att toppresultaten inom vetenskap och teknologi tas till vara. Det behövs en omvärld bestående av många faktorer som, förutom att de är av global toppnivå, också har kombinerats med varandra på ett sammanhängande sätt så att de gagnar hela samhället.

I stället för system behöver vi rätt slags arkitektur där man skapat tillräckliga förutsättningar uppifrån ner och gemensamma spelregler, men där det samtidigt också finns risktagning och kreativitet på gräsrotsnivå.

Tänk efter varför Finland och Sverige kom att stå i främsta ledet bland världens ledande länder inom mobilteknologin. Här handlar det uttryckligen om just en systemisk förändring.

Nu gäller det att våga detsamma på nya marker: energiproduktion, miljöteknisk utveckling och utformning av elektroniska tjänster inom hälso- och sjukvården.

Jag förespråkar en utvärdering av den nordiska välfärdsmodellen, men uttryckligen i ett bestämt syfte. Vi måste fråga oss hur vi kan utnyttja vår styrka och våra historiska framgångar i vår strävan att bli världens ledande område vad gäller visionering och genomförande av systemiska förändringar.